lets talk about me.

Det är en konstig känsla som infinner sig när ett projekt är över. Man är glad för att det är färdigt och avklarat, ännu ett steg på vägen mot ett framtida mål. Skönt att inte dag och natt gå runt och tänka på hur man skall ladda sin "icke plats". Redan i början av detta projekt satte jag ett mål jag försökte arbeta efter. Jag ville verkligen försöka låta processen driva mig framåt och inte tvärtom. Jag försökte var öppen för alla tankar som landade i mitt projekt. Jag har lätt för att bara ta första bästa infallsvinkel och sedan följa den ända till målet. Jag hittade min lilla kvadratmeter och jag gillade den hela vägen. Jag tycker inte man skall ändra sig utan ta utmaningen i den plats man utser i första skedet. Alla platser har sina för och nackdelar.

Jag vet inte riktigt vad som drev mig framåt i min uppgift. Jag missade 2 handledningar pga av VFU träff och att handledare var hemma. Det var inte bra alls för mig, katastrof! Det gjorde att jag inte kom framåt utan stampade på samma ställe hela tiden. Jag hoppades på att bloggen skulle ge mer. Jag blir glad av att folk säger ååå vad vackert och fint, men det tar mig inte framåt. Däremot har jag varit och petat i många andras projekt, kanske en flykt från mina egna tankar eller en vilja att hjälpa andra med att lyckas, det är grymt svårt att ge kritik utan att bryta benet på sina vänner. Men det är något man måste lära sig genom att träna mycket. Jag anser att kritiken skall lyfta personen ett steg uppåt därför föreslog jag som pedagog att man kan slänga bollen först till den som skall utvärderas. En taktik jag ofta använder mig i arbetet med yngre elever, att locka fram kritiken ur eleverna själva. Oftast vet man vad som är bristfälligt i sin egen redovisning och förhoppningsvis har man inga problem med att ta upp det inför en grupp. Därefter spinner jag vidare på deras linje för att de förhoppningsvis skall upptäcka vad som kunde gjorts bättre. Jag är medveten om att jag inte säger så mycket vid stor redovisningar men jag har en rädsla för och aktar mig noga med att inte kränka den jag ger kritik till, speciellt när det är i grupp.

Jag upplevde det svårt att finna förebilder till min kvadratmeter. Jag kanske inte ville släppa in andra influenser...? vet inte riktigt. Men något är jag säker på jag ville inte ta någon annans ide´rakt av och tex fylla mitt hål med "något". Som tur var dök Momo upp mitt i sagostunden för barnen. Det här är ju min plats tänkte jag. Alla grämer vi oss någongång över vad vi gör med vår tid. Vi köper saker som skall få oss att spara tid...men gör de verkligen det. Är det inte tvärtom? Just konsten som Momo behärskar känns nästan utrotad, konsten att lyssna. Vi pratar med en människa samtidigt som vi har tankarna på något helt annat. Kanske inget vi behöver lära ut till våra barn men något alla vuxna som arbetar med barn måste behärska. Alla behöver vi en plats där vi kan stanna upp och fundera på vad vi gör med vår tid. En amfiteater eller en kvadratmeter mellan två hus, spelar nog ingen roll.

När jag tar del av tre dagars redovisning önskar jag att jag var i närheten av det som några av mina klasskamrater presterar. Jag känner att jag inte når till de rum som de besöker. Det finns en enkelheten i det de gör...det är så enkelt men så bra. Jag hoppas att mitt sista projekt på HDK skall nudda vid denna känsla.