Moderna museet- är modernt

Clay Ketter
Sammansatt yta nr 5 (sektion vänster), 1996© Clay Ketter
Nej detta är inte en bild från IKEA- det här är konst ser du väl!
Jag har under hela hösten försökt förstå och lära mig att tycka om samtidskonst. Det har varit svårt men jag kämpar på. Mitt i julstressen flydde jag till Moderna museet på Skeppsholmen, Stockholm. Vi var några tappra själar som denna dag begett sig till museet för att njuta av den tyska konstnären Max Ernst och en utställning med inriktning på 50 talets Los Angeles.
Max Ernst
La Vierge corrigeant l´enfant Jésus
"Den tyske konstnären Max Ernst är en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Han var ledande i den surrealistiska rörelsen och fortsätter fortfarande att fascinera och inspirera.
Det är dags att se Max Ernsts konst med nya ögon. Hans landskapsbilder attraherar en yngre publik som ser paralleller till datorspelens cybervärldar och till fantasylitteratur. " moderna musseet. Max Ernst surrealist, ja visst. Efter att ha gått genom en giganstisk samling med tavlor från olika tidsepoker fastnade jag mest för hans verk från den Amerikanska perioden. De var fortfarande surrelaistiska men med mycket mer inslag av starka färger, vilket tilltalade mig mest. Han arbetade också mycket med collage som verkligen fick mig att inspireras till att använda det i min egen konst. Sol, surf och smog – tre ord som alla kastar ett förklarande, disigt ljus över den explosionsartade utveckling som konsten i Los Angeles upplevde under några intensiva år med början i slutet av 50-talet.

Edward Ruscha, Standard Station, Amarillo, Texas, 1963,
Jag gillar verkligen den här tiden i konsthistorien. Popkonst och installationer fulla av humor och enkelhet. Vet inte varför jag dras till denna enkla konst. Men det känns som om man skalar bort allt onödigt, tom färgerna är sparsamma. Less is more! I like it. Samtidskonsten då? Jo det fanns en gigantisk samling med sk samtidskonst också. Jag samlade mod och begav mig in bland konstverken. Jag skrattade mycket vet inte om det är av igenkännande eller om det i många verk ligger en humoristisk ton. En film med en tatuerad gubbe som hade lagt en poncho över huvuvdet. Han stod och vaggade på en bräda som gnisslade. - Yes thats me in two years. Andra konstnärer var faktiskt riktigt intressanta. En hade gjort avtryck i stearin av människor som farit illa. Därefter hade han klistrat upp dessa ansikten på en jättevägg-mäktigt!... men jag fortsätter på min väg mot förståelse av samtidskonst. Jag tror att mitt besök på museet tog mig ett steg närmare samtidskonsten. Det går nog inte bara att säga att man inte tycker om den man bör verkligen utsätta sig för den.