en högre nivå?

...vet inte. Det handlar en hel del om tid och om Momo och lite sånt.

äntligen rör det på sig...

Jag kommer inte framåt snarare bakåt. Såg vad Annie hade gjort helt bra alltså. Jag satte mig i pyjamasen och började bygga i morse och vips chokladsås, det började hända saker det bara kom liksom. Till hjälp har jag tagit mina ständiga kompanjoner "little people". Tack ni gör ett superjobb. Imorgon skall jag bara sammanställa allt och det lär ju ta sin tid. Tur att onsdag inte är än på många dagar...

Det känns sådär...

Efter att ha visat filmen på vår samling i onsdags så känns allt sådär inte helt rätt typ va håller jag på med. Jag gillar min film, den är bra men vad har den med min plats att gör egentligen. När man lyssnade på alla andra så har de klart för sig hur platsen kommer att förändras. Jag har inte förändrat ett dugg. Bara gjort platsen till mitt lilla krypin Att välja en låt som styr ens skapande är så svårt. Vem styr vem? Nu är det låten som styr mig. Vad vill jag ge för signaler budskap till folket ute på gatan som passerar min icke plats. Hjälp jag är så fel ute = Panik. Jag är mitt i centrala Borås. Jag drömmer om mitt projekt. Jag vill klä in det bygga in det så det blir något för ögat. Jag är så irriterad på mig själv så jag åker till Stockholm i helgen. Låta tankarna vila lite, jag har ju så gott om tid. Bah! Snälla någon gruppmedlem ge mig en knuff åt något håll. Jag fortsätter blogga från 08 området i helgen, det känns såå blondinbella.

Det här Är min plats

Jag har gjort en rockvideo men det är bara början Jag måste finna ett sätt att ladda den med ny enrgi. Ge den en bild ut mot gatan. Hoppas jag blir träffad av lite motivation snart det är bara tomt.

Vi formar våra byggnader, men när de väl är färdiga formar de oss.

... citat av W.Churcill. En intressant tanke om vem som formar vem ? Visst är det så att den plats vi bor på blir en del av ens identitet och självkänsla. Den här veckan är jag djup... filosoferar om byggnader och dess identitet, något vi tar för givet något som alltid finns med oss. Vad innebär det att bli av med sitt hus? att man förlorar det i krig eller tvingas sälja det för att få pengar? Sökte på internet och fick fram ett intressant reportage om Lida Abdul som undersöker just kopplingen mellan en byggnad och dess identiet.

Lida Abdul utforskar kopplingen mellan byggnader och identitet i efterkrigets Afghanistan, men hennes verk visar aldrig blod och sargade kroppar. De fokuserar på konsekvenserna av de stridandes aktioner, att inte bara vilja utplåna liv utan även möjligheterna för de som överlever att återvända. Utöver människoliv utplånas även städer, byar och monument. Att arkitektur har en framträdande plats i Lida Abduls verk säger hon själv bottnar i hennes egna erfarenheter som flykting. Vad betyder det att en dag ha ett hem för att nästa dag förlora det?

http://www.youtube.com/watch?v=XuQPEwNTErU

Försöker hitta min plats identitet. Vad är det som skapat den? Skulle någon sakna den ifall den försvann? Kvarteret som den finns i är jättecharmigt. En finare del av staden . Min plats ser ut att vara en miss i byggritningarna, mellan två hus ett fönster och en skorsten. Vad skall vi ha här? Vet inte men sätt upp ett plank så ingen använder platsen. Det är en inbyggd" black box". Min plats kanske vill var för sig själv en stund? Det är i allafall den känsla man får om man stiger in i den. Tittar man dessutom uppåt blir man nästan religiös... en portal till himlen"....men gud han sitter där uppe och tittar ner...jag tror han gillar vad han ser ...om bara himlen ser på" En låt som har fastnat i mitt huvud. Vet inte hur jag kom attt tänka på den men den bara fastna och går inte att släppa. Den har blivit en del av mitt projekt. Känns som om låten styr min riktning just nu. Jag försöker få ihop ett bildspel där jag försöker få in känslan i låten och platsen. Det är det jag kommer jobba med nästa vecka. Tack för en bra handledning alla vänner i vår grupp. Jag tyckte den var bra. Många vågade säga exakt hur de kände för sin plats just nu. Ingen vet vad som är bäst att vara, totaltförvirrad och hata sitt objekt eller vela mellan sexton kalasalternativ.

Visst saknade vi Kattis för det behövs någon som kan säga ...så intressant, eller påpeka att man är käpprätt på väg åt Borås.

Precis som i min trädgård

Gjorde en runtomkringundersökning i går. Mest för att se om min plats finns i folks medvetande. Som ni ser på bilden var det en väldig rusning nästan hela tiden. Vad hade jag väntat mig,en torsdagsförmiddag i oktober.?

Gav mig istället in i min lilla ruta för att känna känslan av att stå där. Rätt trevligt faktiskt förutom att man kände sig lite annorlunda. Det som fascinerar en mest härinne är ju den långa skorstenen som bildar en av väggarna i mitt rum. Men det är något med skorstenen som får mig att gå vidare ta en riktning. Det känns just nu som om den är grunden till det jag kommer att göra här. Tidigare i veckan funderade jag på att göra någon form av installation och fylla igen hela tomrummet med något. Just det...Något va då? Materialet i rummet med tegelväggar och putsade murar vill jag använda mig av på något vis. Det känns svårt att fylla hela utrymmet och samtidigt behålla utrymmets identitet.

Sett så här från nedan så tycker jag att väggarna är så fina att de inte bör ändras på. Det är ju fint som det är! Jag sätter en stol på marken så kan man sitta och titta ut, färdigt! Men vad är det för skit som sitter på väggen? Ser ut som en värmefläkt eller något annat arbete. Känslan jag får när jag observerar och tar del av min spot är samma som jag ofta får när jag sitter i min trädgård. Man sitter på många olika ställen, iakttar, luktar, känner etc. Var finns skuggplatserna, solplatserna. Var vill jag ha dem? Skall jag placera ett träd här eller där. Det tar år. Jag tror vi planterade vårat första äppelträd tre år efter vi flyttat in. För man hade ingen aning om var man skulle plantera det. Likadant känns det nu mitt i projektet. Jag vågar inte göra nått för det blir inte bra. Men efter ett tag ser man spår, delar, fragment som gör att man vågar börja ta en riktning. Så det gör jag just nu - tar riktning.

Sagan om Saga.

Stenmark

Saga skulle gå gå till jobbet men hade svårt att ta sig upp på morgonen. Hennes barn tjatade och tjatade hela morgonen på henne att hon måste skynda skynda för att inte missa bussen. Väl framme på arbetet ville hon börja arbeta direkt för hon hade massor att göra med det fick hon inte, för först skulle alla anställda samlas och prata i gruppen. Det var trångt och högljutt alla satt på rad som i kyrkan och lyssnade på chefen som dikterade något längst fram i salen. Hon pratade om hur viktigt det är att alla jobbar med samma sak på samma tid och är klara samtidigt annars skulle man minsann få arbeta hemma på kvällen. Rädd och stressad satte Saga igång att arbeta. Det tog en stund innan hon begripit vad det var hon egentligen skulle göra...Hon kikade lite i arbetskamratens papper och skrev av lite så att det såg ut som om hon gjort något iallafall. Men efter en halvtimme började det lossna och hon förstod vad det hela handlade om. Hon kände faktiskt att det här var riktigt intressant. -Nu skall jag minsann jobba på ordentligt så jag slipper jobba hemma hela kvällen tänkte hon. Riiiiiing! -Dags för rast skanderar chefen efter 40 minuter. -Nu skall ni ut. UT bara, och klä på er bra med kläder och spring mycket i den friska luften. Va menar hon tänkte Saga Det är ju svinkallt och regnar ute. Jag vill inte gå ut, jag vill fortsätta arbeta. Jag har ju precis börjat. -Får man sitta inne och arbeta frågade hon chefen. Nej det går absolut inte, ut med er och när ni kommer in skall vi jobba med ett helt annat arbete. Stressad och irriterad tar Saga på sig sina kläder och ger sig ut. Fy vad kallt det är tänker hon. Men när hon äntligen har fått upp lite värme ringer arbetsklockan igen. Nu skall de visst arbeta med något som Saga tycker är så tråkigt, så tråkigt, men just nu, just idag måste alla arbeta med det här. Efter 40 minuters plåga är det äntligen dags för lunch. Den här arbetsplatsen brukar ha väldigt dålig mat. Man vill inte lägga så mycket pengar till mat för de behövs till annat, datorer och sånt. Halvhungrig och trött är det dags för ännu en rast, en lååång sådan. Saga bara väntar på att den skall ta slut så hon får gå in och sköta sitt arbete igen. Hon är så sugen att få börja arbeta igen, men när de kommer in på arbetsplasten igen har chefen kallat till ytterligare ett möte. Det var tydligen två anställda som inte skött sig under rasten. Alla var tvungna att lyssna och försöka förstå varför dessa två anställda inte kunde enas om ett suddigum. -Får jag inte börja jobba snart tänkte Saga för sig själv. Då sa chefen plötsligt att nu var det dags att börja städa för dagen och ge sig hem igen. Och de som skulle åka buss hem var tvungna att skynda sig så de inte missade den. Skynda, skynda! Väl hemma vid middagsbordet frågade barnen vad hon hade gjort på jobbet idag- Ingenting, svarade hon tveksamt. -Vadå ingenting något måste du väl uträttat idag frågade mannen i huset. - Jag kommer inte ihåg, svarade hon tveksamt. -Konstigt sa alla de andra, vad gör man egentligen på ditt arbete?

Jag vill bara kommentera Tarjas filmer från måndagens morgonsamling. Alla sinnen tillåtna. Jag blev arg och ledsen av att se hur vi behandlar det käraste vi har, våra barn, Inget verkar ha hänt sedan man själv gick i skolan på stenåldern. Jag blir mest irriterad på alla dessa raster. Vilken vuxen behandlas på detta hemska sätt? Vem blir avbruten var 40:e minut, uttvingad på en rast man egentligen inte behöver. Vad är en rast? ... Kan en rast inte innebära att man går och pratar med en klasskompis? Går och äter en frukt? NÄR man själv känner sig i behov av att ha en rast. Är det inte så vi vuxna gör på våra arbeten? Jag vet inte hur jag skall undervisa i bild på 40 minuter. Det går inte, så det så bah!

Jag har tagit ett steg...eh framåt

Linas inlägg på sin blogg om Doris Salcados installationer fick mina tankar att hoppa ett steg framåt i projektet. Det känns som om någon hällt ett lass med stolar ner genom mellanrummet av två hus. Jag fastnade direkt för den idéen eller att bara hänga stolar oregelbundet längs med en husvägg, skitsnyggt! Kul roligt annorlunda utfyllnad av en icke plats. Jag blev jätteglad när jag såg den.
Jag fiskade vidare på nätet och hittade den här installationen av Stacy Kolmanowsky

Pang ,bom, tjoff, Nu börjar det brännas, Jag närmar mig något jag vill göra. Glasdroppar i fiskelinor som reflekterar soljuset likt ett underbart sommarregn. Här finns mycket av det jag vill få in i mitt projekt. Ljuset, materialet och upplevelsen mitt i staden. Asså!

Länk till detta och mer intressanta idéer..
http://weburbanist.com/2009/04/13/the-art-of-architecture-10-incredible-installations/

Färdig... yes! yes! yes!

16 plattor senare, nu skall det bara monteras.

Den leder faktiskt rakt upp i himmelen. Jo så är det.

Min plats är inrutad, Södergatan. Jag har börjat känna in min icke plats, försöka hitta dess identitet. Det är en ganska tråkig gata om jag får bedöma den. En transportsträcka mitt i staden, inga affärer eller andra verksamheter finns här. Bara några lägenhetslängor ihoppsatta likt legohus. Bilar står parkerade dygnet runt utanför lägenheterna. Många bilar passerar medans jag står här och insuper karaktär. Jag har ju valt att utforska en extremt liten plats, ett mellanrum i detta kvarter. Ett tomrum mellan två fastigheter ca 1 kvadratmeter stort. Framför detta rum har någon satt upp ett stort plank, troligtvis för att förhindra att folk slänger skräp där, vilket inte fungerar. Det bara blivit en något högre papperskorg Väggarna är härliga mörkrött, senapsgul samt en fin gammal tegelvägg som utgörs av en skorsten. Platsen är fuktig och skuggrik så här år. Ingen plats om direkt bjuder in till att stanna och villa sig vid. Jag funderar varför detta plank sitter framför det är bara fult och har ingen större funktion. Det är nog detta plank jag snabbt vill bli av med i mitt projekt.

Så här ser det ut inifrån..lite småmysigt när man väl är här. Kanske skulle spara staketet? Ett gömställe mitt i stadstrafiken för de som känner att de vill vara för sig själva. Nä det känns fel med avgränsningen ut mot världen och framförallt ljuset. Här behövs mycket ljus och värme för att folk skall ta sig tid att stanna här. Givetvis går mina tankar framåt i projektet mot funderingar om vad skall jag göra med det här stället. Ett konstverk? En automat som säljer något? Ett utomhus handfat? Nä, jag försöker ta det lugnt och bara lukta på blommorna ett tag till. Den långa väggen som skorstenen utgör ger mig många intressanta idéer, en vägg upp till himmelen Den är säkert tio meter hög, vilket gör att mitt rum inte är så symmetriskt likt en låda utan ett rum med olikformade väggar, i olika material och färger. Helintressant! Nästa vecka skall jag gå vidare genom att spana in folket som rör sig runt omkring mitt, de som bor där, de som bara passser ar förbi. Lägger någon märke till min plats, finns det i deras medvetande eller är det en black box? Huuu vad spännande!

Jag vill bara säg en sak.. har tänkt färdigt nu. Distansen är för stor.

Med tanke på måndagens gemensamma debatt och HDK:s positiva och negativa sidor så har jag nog tänkt färdigt nu. Jag är grymt seg, jag tänker funderar och tänker igen innan jag kommit fram till vad jag vill ha sagt. Vilket innebär att de flesta har gått hem innan jag ens öppnat munnen. Vi har alla varit i den situation som första kladdarna befinner sig i just nu. Jag om någon var lika förvirrad och pessimistisk till det som lärdes ut. Nu är det så att jag har jobbat inom skolvärlden i 10 år och ser vad som sker. Många skolor ligger fortfarande på teckningslärarnivån eller just kommit förbi den. HDK ligger på rymdforskarnivå ljusår före det som finns i skolan idag. Jag tror bestämt att HDK är på rätt väg men DISTANSEN till skolvärlden måste krympa. Jag tror att många bildlärare inte har en anning om vad vi håller på med på vår utbildning, inte intresserar sig för vad som komma skall. Det är ett stort bekymmer. Jag vet att förra året bjöd HDK in till deltagande i t.ex. sokratiska samtal. Jag tror det kom fyra lärare... Pratade med en nyexaminerad lärare från HDK och hon var så nedslagen. Skolplan, betyg, tidsbrist gjorde det näst intill omöjligt att arbeta på det sätt vi lär oss. Förståelse för nytänk var noll. Jag tror att avståndet, distansen, ICKE rummet måste krympa om det skall fungera. Jag tror det finns betydligt fler bildlärare som är nyfikna på framtiden. puh ! En informatör som reser runt och föreläser om vad som sker kanske.
Säg gärna emot mig det finns säkert bra exempel på skolor som nosar på framtiden.